1

FARLIGT FÖRSVAR
  
Det hade varit en tung rättegång. Advokat Ulrika Stål kände sig som om hon gått igenom en mangel när hon gick ner för Rådhusets breda trappa. Ett lätt duggregn lade sig som en klibbig hinna på hennes hud och kylde kinderna, som ännu hettade efter hennes känsloladdade plädering. Droppar så små att de var osynliga för ögat trängde in fuktigt och rått mellan dräktkragen och nacken. Hon hade oftast håret uppsatt när hon var i rätten. Det gav henne en något striktare framtoning än när hon hade det löst hängande. En liten detalj som i och för sig inte borde ha någon betydelse, men ändå, märkligt nog gjorde stor skillnad. En blick mot skyn bekräftade att duggregnet bara var en försmak av vad som komma skulle. Det var blygrått. Hon hade inget paraply. Tack och lov var det inte många steg till tunnelbanan. Helst hade hon tagit en taxi, men som vanligt vid otjänligt väder fanns det ingen inom synhåll.
  Nere på perrongen kände hon igen ett par i yngre medelåldern som suttit med som åhörare under hela rättegången. De stirrade öppet och fientligt på henne och
 

2
 viskade sinsemellan när hon gick förbi. “Otroligt … det hade man inte trott om henne … att hon bara kan låna sig … borde skämmas …”, var lösryckta ord, men otvetydigt menade för hennes öron. Ulrika låtsades inte höra och fortsatte en bit så hon var säker på att inte hamna i samma vagn.
  Det var inte första gången hon känt sig påhoppad i arbetet. Även om det inte hörde till det vardagliga, hände det emellanåt att en motpart eller en målsägande kände sig felaktigt behandlad och gick till ytterligheter för att få sitt missnöje noterat. Vid ett tillfälle hade det gått så långt att hon blivit anmäld till advokatsamfundets disciplinnämnd av en man vars hustru hon företrätt i en skilsmässa. Mannen ansåg att Ulrika handlat oetiskt som hjälpt hustrun att skiljas. Enligt honom hade äktenskapet kunnat räddas. Han begärde att Ulrika inte bara skulle uteslutas utan även ställas till ansvar för hans ekonomiska förlust, förtvivlan och skam. Hade det inte kostat Ulrika flera timmars arbete att läsa, besvara och arkivera den försmådda mannens vansinneskorrespondens, skulle hon ha skrattat åt det hela.